Jag vänder mig helt enkelt om – och blir upptäckt av det jag trodde jag bara förnam. Ensamma män, de sitter på ett par cementrör, utslängda under en helt frilagd himmel … är det araber, deras gester gör dom hemliga … ungar går över kalla varuhusgolv mitt i den värsta julivärmen … genom tunnlar som förbinder två områden … börjar springa, plötsligt genljuder tjuten … somna på bussar och med ett ryck vakna upp i rondeller … känna blicken slungas över distrikt där allt bär spår av mänsklig verksamhet, planering, arbete, skrift på murarna … en videobutik vid tvåtiden en fredagsnatt, en man går fram och tillbaka mellan hyllorna … den osäkra blicken hos en snut på Sergeltrappan när en pundare vrålar av skratt inför hans dialekt som inte är från stan … Scener som kunde tränga in i poesin med mer förödande kraft än vilka hissnande metaforer som helst. Inget mer än så. Inget mer än så? Det är ju allt! Ord delade mitt itu, över randen mellan poesi och någonting utanför den. /Göran Greider