Moas föräldrar är brinnande maoistiska aktivister. Det är sjuttiotal och rörelsernas tid. Den politiska energi som driver Inger och Lasse ger bränsle åt en hel värld för den lilla familjen: torgmöten, insamlingar, partiläger. Gemenskap och visioner. Moa och de andra ”p-barnen” skolas in i ett värdesystem som tycks helt intakt, bara ibland uppstår en spricka i det. Det kan handla om Kina, vad som egentligen pågår där. Eller en om kusin som sveper in med Barbiedockor, glitter och hårsprej: allt som inte är potatistryckta gardiner och hemmagjorda demonstrationsplakat. Men för det mesta har Moa det bra, i miljonprogrammet Navestad i Norrköping, dit Inger och Lasse flyttat för att leva mitt bland proletärerna. Men de politiska besvikelserna kommer och tvivlet kommer. Det är mil mellan sjuttiotalets kollektivism och nittiotalets individualism och ändå tycks det gå så fort. När Moa själv ska kliva ut i världen gäller inte de spelregler hon lärt sig längre. Hur ska man leva? Vad är värt att kämpa för? Moas stegrande förvirring förvärras bara av Ingers och Lasses tidstypiska svängning bort från de värderingar som en gång helt dominerade tillvaron. Barrikadernas barn är en ömsint roman om en familj och det svåra med förändring. Moa vill inte sitta fast i sjuttiotalet, och ändå tycks alternativet, nittiotalets hedonism och kommersialiseringen av allt, värre. Skoog tecknar Moas stapplande utveckling mot att bli sig själv och berättar om ett svenskt samhälle som helt byter skepnad på mindre än en generation, med stor relevans för vår tid. Hur var det nu med drömmarna om ett annat slags samhälle?