Farfar var jämt så noga, lämnade inget halvgjort. Det han hade påbörjat slutförde han också. Han sa: – He som ska göras, ska göras ordentligt! Annars är he lika bra att låta bli... Men sin ilska förmådde han aldrig visa, inte helt och fullt. Han fann sig i allt och blev han riktigt upprörd sa han bara: – Jag blir nästan som arg när jag tänk på det... Mer vart det inte för honom. I En stilla vrede ger Åke Lundgren ett starkt och kärleksfullt porträtt av en man som fann sig i allt. – Nästan. För inom farfar bodde en stilla vrede som en dag, sent i hans liv, skulle vakna och slå ut i full blom.