Hon har bara gått halvvägs in i döden. Kanske blir det så för dem som dör för egen hand. De blir kvar, längre än vad som är brukligt. De hänger sig fast i de efterlevandes gester, i rösterna som mitt i en mening byter tonfall och faller ner i ett skred av mörker. En kvinna lever för sig själv i ett hus med tysta rum. Ensam, och ändå inte ensam: närvarande är också hennes mor som tog sitt liv. Huset är, tänker hon, ett dödsbo.Hjälpt av en man som blir hennes budbärare uppsöker hon nu sina minnen av modern, beslutsamt konfronterar hon dem - allt för att ta ett nödvändigt avsked, och släppa sig själv och modern fria. Marie Lundquist har ofta rört sig i gränsområdet mellan lyriken och prosan, men i Monolog för en ensam kvinna tar hon för första gången steget fullt ut i prosan - även om det är en lyrikers prosa hon skriver. Det är en smärtsam, sorgsen och vacker berättelse om något av det svåraste som finns: att göra upp med en förälder som en gång betydde allt men ändå svek.